Det bakverk som vi idag oftast kallar semla har en lång historia. Under olika benämningar och efter olika recept har det funnits sedan långt före den tid då kristendomen infördes i vårt land. Här bör tilläggas att bruket av semlor noterades i Stockholm först år 1679 och att vetebröd inte blev vanligt förekommande i svenska hem förrän mot slutet av 1800-talet. Ursprungligen bakades semlan som allt annat bröd utan några kryddor. Efterhand gjordes dock semlan allt smakrikare. Först därigenom att den sötades med honung. Under 1500-talet började man göra hål i semlan, grävde ur inkråmet och blandade det med grädde eller kokade det tillsammans med grädde och smör. Semlan fylldes sedan med blandningen. När mandeln började användas mer allmänt i Sverige under 1700- talet stötte eller malde man mandeln och blandade den med grädde och semlans inkråm. Semlor tillverkades dock inte på samma sätt i vårt land. Från Halland finns ett gammalt recept som rekommenderade att ”hela degmassan mänges med mandel”. Betydligt mer komplicerade tillverkningssätt fanns dock. Här ett recept från 1737 komponerat av den då särdeles uppskattade kulinariska nydanerskan Susanna Egerlin:

”Tag semlor så många tu wilt, skär ofwan på ett litet hål, gräf alt innanmätet uhr dem och koka uti söt grädde, sedan tag skorpan af, och stek wäl brunt på alla kanter uti smör och lägg uti en panna, der til fint hwetemiöl en hand full eller twå, som brännes wäl brunt i smöret, der til en hand full blårussin, och en hand full corinter, detta kokas wäl tilhopa med socker och canel, at det blifver lagom sött. När soppan är kokad, så tag innanmätet som med söt grädde är blandat och fyll uti semlorna, och strö socker och canel öfwer, så är det färdigt.”

Att använda mandelmassa vid tillverkning av semlor blev brukligt först vid 1800-talets mitt. I en stockholmstidning från 1850 återfinns följande beskrivning av semlan. ”Fettisdagssemlor det är runda hvetesimlor fyllda med mandelmassa, som serveras med varm mjölk, stundom med smält smör.” I tidningar och tidskrifter från 1800-talet publicerade före fastan kan man finna många olika, ibland ganska besynnerliga, recept på semlor. Innanmätet skulle vara välkryddat – kummin och pomerans förordades. Framför allt skulle de bakas på mjöl av god kvalitet, handsiktat med stor omsorg. Semlan skulle ju vara ett alldeles extra fint och gott bröd. Semlor med den form vi idag är vana vid, d v s en rund bulle med avskuret lock och mandelmassa under började förekomma först i slutet av 1800-talet. Den vispade grädden på semlorna är en senare företeelse som blev mer allmänt förekommande under 1930-talet. Även om semlans benämning, utseende och tillverkningssätt förändrats så har sättet att äta den varit detsamma från tiden för kristendomens införande i vårt land fram till våra dagar. Semlor åts i varm mjölk. Kanske var det därför som den under 16- och 1700-talen kallades hetvägg. Numera är det nog lika vanligt om inte vanligare att semlan avnjuts till en kopp kaffe.